Senaste inläggen

Av Maria & Leo - 26 juni 2010 10:17

... men följ gärna med till http://nustundarnyatider.bloggplatsen.se


Nu har vi varit hemma i snart 3 veckor och livet börjar sakta ta form igen. En del nya vanor sitter, en del gamla hjulspår är så djupa att jag halkat in i dem igen. Fast även om hjulspåren är desamma känns det som om omgivningarna har förändrats lite, eller snarare... Jag stirrar inte ner på vägen  så att det är just bara hjulspåren jag stirrar på längre. Jag har lyft lite på huvudet och börjat blicka lite mera framåt, åt sidorna och på det som passeras och finns runt omkring. Ja, det är en beskrivning som funkar på hur jag känner mig efter året på Väddö.

Jag har gått upp 1 kg sen jag kom hem. Och visst det är väl vad jag brukar pendla mellan veckovis och ibland dygnsvis, men det som är trendbrottet vid hemkomst är att vikten är +1 kg mellan två månadsvägningar, och det hände ALDRIG under tiden på Väddö. Som sagt kunde jag pendla veckovis eller ligga på +/-0 vid månadsnoteringen, men inte en gång att det var +.
Jag har räknat med detta vid hemkomsten, så jag är inte direkt orolig, fast visst känns det lite trist att behöva rita in en uppåtgående punkt i mitt diagram...

Jag måste fundera ut ett ställe jag kan ta mig så jag kan fortsätta med mina veckovägningar. Behöver den kontrollen...


En jättestor förändring jag känner från tiden före och tiden efter Väddö är att orken/kraften/lusten/viljan är så otroligt mycket större/högre mellan då och nu. Det var ju faktiskt det jag mest ville få ut av mitt år på Väddö, och det har jag ju uppnåt.


Så på personliga utvecklings planet är det +++++


Vad gäller motion och rörelse har jag ju fördubblat min ork skulle jag väl uppskatta det till. Rörelseglädjen finns väl inte riktigt där ännu till fullo, men det är större och på uppåtgående.


Så motions, rörelse delen får +++


En stor besvikelse är att matlagningsglädjen inte kunde bli större under året på Väddö, det beror till stor del att jag inte är nöjd med upplägget för fem öre på just den punkten under kursen. Jag hade verkligen önskat (och har verkligen påtalat det vid flera tillfällen till min lärare) att det skulle varit MINST 1g/v med praktisk matlagning. Under kursen blev det mest matlagning som tvunget måste följa periodens tema, och då inte ens tvunget att det måste vara matlagning. Då blir det som det blir också. Jag tror vi lagat mat vid 8 tillfällen under två terminer. Det är alldeles för lite. Så jag är väldigt besviken. Hälften av matlagningstillfällena fick jag väl ut någonting av som jag kan använda mig av. Inte mer...


Så kostdelen får +(+)


Medelbetyget blir ju ändå övervägande positivt så jag ångrar inte mitt år på Väddö, vill definitivt inte ha det ogjort!


Leo är verkligen överlycklig att vara hemma igen! Vi var på avslutningen för Älmstaskolan på tisdagkvällen och han då med att medverka på Blackebergsskolans avslutning på Onsdagmorgonen, det var verkligen jättebra! Då fick han en chans att träffa alla sina gamla klasskamrater. Det var efterlängtat. Han började på fritids här hemma den 14/6 och även det har varit bra. Det är ju inte helt friktionsfritt att "komma tillbaka" efter så pass lång frånvaro vi haft, men det funkar. Gamla vänner finns kvar och han håller även på att hitta nya. Det märks att det är en sorts sorg att allt inte är helt som vanligt och att det inte bara är att halka in där det slutade liksom. Men han är nöjd...


Och så har vi ju startat om här hemma genom lite omstrukturering; Vi har bytt rum Leo och jag! En klar hit... :-)


Sådär. Nu är vårt äventyr slut, fast ett nytt har börjat. Ett nytt som helt enkelt är livet. Livet kan jag inte och vill jag inte sätta ett slutdatum på. Väddö hade ett slutdatum, därför avslutar jag den här bloggen och som ni vet (hoppas jag) så har jag ju redan börjat skriva på annat håll...

                                      

http://nustundarnyatider.bloggplatsen.se



Jag när jag flyttade in...

  


Jag när jag flyttade ut...

Av Maria & Leo - 8 juni 2010 15:05

Sitter vid datorn i klassrummet. Har nu städat färdigt och väntar på att Leo ska komma hem och att syster yster ska komma. Vi packar bilen med det sista går på avslutning i Väddö kyrka och sen är det bye bye Väddö och Heeeeellooo Blackan!

Det här är det näst sista inlägget i den här bloggen. Det sista kommer bli en sammanfattning över året, men det vet jag inte när det kommer. Inom en snar framtid blir det iaf.


TACK för alla snälla kommentarer och för att ni läst.

Vill man mejla till mig går det bra på smulmia@live.se

Tack som fan och på återskrivelse...


Tjohoo!!! :-D



Av Maria & Leo - 5 juni 2010 23:26

Nu tror jag alla elever har lämnat skolan. Det är tomt på parkeringen och dom enda jag sett är golfare som övernattar...
Nu har jag packat allt utom badrummet och mattan ska ut och skakas innan hoprullning, sen är livet här förpassat till kartonger. Vemodigt är bara förnamnet, speciellt när "alla" andra redan är hemma och påbörjat sitt nya...

Gonatt...

Av Maria & Leo - 4 juni 2010 19:28

För mig är äventyret över nu. Dagen med datumet som hägrat där framme nånstans långt i framtiden är snart över. Som jag har gråtit idag, som jag har skrattat.
Vilken resa det blev. Vilken sjuhelvetes jävla resa det blev. Och nu är det slut. Nu är det över...
Eller så har det bara börjat?


Jag gråter och jag skrattar. Jag ler och jag minns och jag saknar. Ja redan...
Så mycket uppskattning jag fått. Så många positiva beskrivningar kring min person.
Jag fick ett stipendium av skolan på 1000:-
Jag är glad. Jag är stolt och helt förstummad. Får inte ur mig nåt vettigare än såhär. Nu återstår packning...tvättstuga imorrn, packning och så flytt på Söndag.

Nu stundar nya tider...

Av Maria & Leo - 3 juni 2010 23:15

Nu stundar nya tider.


Nu stundar nya tider ett liv på egen hand.

Från tryggheten på Väddö, i världen utanför.

Vad ska jag göra nu då?

Är frågan som nu ställs.

Ingen mat serveras jag måste fixa själv….


Åh herre gud hur gör jag??

Hur ska nu detta gå?

Att ta mig till affären och kunna gå förbi..

-det där som jag har ”lärt” mig att kunna låta bli!

Ack, jäklar vilken oro som rasar inuti…


Så lätt det är i tanken, så lätt att låta bli.
Så svårt det är på riktigt, så svårt att gå förbi.

Jag vet hur jag ska göra men gör så fel ändå.

Att göra som man borde, det måste bara gå!


Nå.. låt mig tänka efter

Vad är det som dom sagt?

Att ta en dag i taget

Och tänka positivt.
Skriv dig själv en lista och käka typ en frukt.

Så går jag till affären och lyckas gå förbi!



Glädje. Sorg. Lycka. Förtvivlan. Hopp. Oro. Lugn.

Allt..

Mycket nu, urladdad, urblåst.

Trött...

Men åh så bra det gick!
Tack kära mostrar och kusin för att ni kom!
Tack kära A för att ni kom!

Betydde jättemycket för mig! :-)

Nu ska jag sova...

Av Maria & Leo - 2 juni 2010 17:38

Dagen D. Då ska vi visa upp vår produktion, är inte ett dugg nervös idag men det lär komma imorgon.

Som den observante kanske inser på klockslaget när detta inlägg publiceras är jag INTE med på vårruset. Jag kom fram till att jag inte är där riktigt ännu. Mycket övande att stå på scenen och långpromenader på Arholma förra veckan fick mig att inse det. Igår var vi även på promenad utflykt i Grisslehamn för att titta på Albert Engströms ateljé som låg på en klippa precis vid havet där Eckerlinjens båtar går. Så vackert, men skogsstig dit. Visserligen mer likt en väg, men tillräckligt kuperat för att jag skulle få ont i höften idag. Så, nä. Blidde inget vårrus.


Snart är året slut här. Snart går den här bloggen i graven...

Kommer jag sluta skriva?


Skulle inte tro det... :-)

Av Maria & Leo - 27 maj 2010 19:04

Började veckan med en klassutflykt till Arholma. Inget cyklande för min del, men det blev ju en hel del promenerande för mig därute i alla fall, i förhållande vad jag är van med. Bodde på ett ställe som hette Bull-August vandrarhem och var väldigt mysigt. Jag fick bo i ett "allmänt" rum eftersom sängarna hade ribb-botten och det är ju inte direkt lämpligt att sova i när madresserna på dylika inrättningar är av modell tunnaste laget...somnat i sängen och vaknat på golvet hade det väl blivit då.

Så man KAN ju se det som att jag fick lyxrummet med TV och öppen spis, fast sova på vanlig soffa med extra bäddmadrass. Man kan ju se på det som något positivt, och det har jag ju lärt mig här på Väddö så... ;-)


Såg väl som vanligt inte så mycket av omgivningen för jag orkade inte följa med på promenaden på tisdagen, eftersom promenaden till båten var nog för mig, men det lilla jag såg gav mersmak och dit vill jag verkligen ta mig igen på sommarutflykt.


Vi har nu haft två repetetioner inför "publik" (totalt 4 personer) och har då fått strålande kritik på revyn. Så det ser ju lovande ut vill jag lova.
Jag känner mig riktigt nöjd med det vi åstadkommit faktiskt. Känns bra. Men faaaan vad trött jag blir!! Är helt slut i kroppen och helt tom i skallen.

Barnledig är jag ikväll å allt, så man skulle ju kunna bege sig ut och svira på byn, men det blir nog kudden istället...

Att jag är barnledig beror på att Leo har läger med sin klass i skolans gympasal! Jättekul idé! Dom slår upp tält och så hade dom hängt upp presseningar och lagt ut madrasser om inte alla hade tält. Leo ska sova i sin kompis E's tält, får även låna sovsäck och annat som behövdes. Är kul att Leo fått en kompis och jag har fått bra kontakt med familjen, känns kul för framtiden så killarna kan få hålla kontakten.
Leo fick nämligen sova över där när jag var på Arholma.
Allt sånt här gör att det känns väldigt trist att rean åka här ifrån, det är nu som Leo fått riktiga kompisar och jag börjar få kontakt med föräldrar i klassen och då ska man åka härifrån. Jätteskumt. Verkligen. Jag ska verkligen anstränga mig till max så att kontakten bibehålls.

Fredag imorrn och aktiv helg följt av besök på stora sjukhuset på måndag...

Sista veckan! Helt ofattbart? VART har det här året tagit vägen?

Av Maria & Leo - 21 maj 2010 23:41

Intressant dag på livsåskådningslektionen. Hade inte gjort uppgiften så jag svarade på frågor själv och fick iväg mejl till personen jag ville intervjuva, fick svar att han gärna ställer upp på telefon intervju! Så nu ska jag intervjua Christer Sturmark, ordf i Humanisterna. Spännande! Eftersom jag inte visste om jag skulle få svar så fick jag förslag på att intervjua Leo, så det har jag också gjort! Jag blev klart imponerad över hans svar på rätt stora djupa frågor! Han är klok som en bok min lilla son...

Jag satt leendes och njöt av kvällen utomhus efter just avslutad frågestund med prinsen då en man med hund passerar förbi. Han dröjjer sig kvar och hunden kommer fram till mig, jag hälsar på hunden och får då frågan:
Varför har du inte hund? Då skulle du inte behöva vara så väldigt överviktig, då promenerar man, och promenerar man...
Vid det här laget har leendet frusit till is och klumpen bildats i magen och orden nejnejnejnej orkar inte, ringer i öronen..
Sen kommer det mera...
Jag måste få fråga, hur kan det komma sig att man är så fruktansvärt överviktig?
Jag svarar inte och försöker titta bort. Måste jag förklara mig? Måste jag ständigt och jämt ursäkta mig för att jag finns till? Först tänker jag bli klämkäck där och säga ja men nu går jag ju här på Väddö och håller på att gå ner i vikt. Men nej. Det är inte jag. Det är inget jag står för. "Du" som främling ska fullständigt skita i VARFÖR jag är överviktig när du träffar mig för första gången. Det har "Du" fan inte med att göra! Han fortsatte väl prata och klumpen i magen blev större, så till slut sa jag iaf:
"Du får ursäkta, men jag tycker det är fel att fråga det du just frågade till en vilt främmande människa."
Han gick till slut och jag började stortjuta och världen rasade samman för en stund igen, trots att det fortfarande var en skön sommarkväll hade jag ingen lust att vara kvar ute, så jag gick in till en undrande Leo som undrade varför mamma bölade. Berättade att jag träffat på en elak gubbe... han skulle ge sig ut och "ge sig på honom", min egen riddare...  


Gubben sa att han var psykolog, men på fejjan har vi redan kommit fram till att han var psykopat! ;-)

Till nåt roligare... här får ni läsa intervjun med min kloka fina son!


Livsåskådningsintervju med Leo Jonasson , 8 år.


Vad tänker du om döden?

Ehm, mellan..

Ja..ok, men vad ÄR döden tror du?
Jo, döden är en person som gör att det händer olyckor och så och att personer dör varenda timme i andra länder.


Är du rädd för döden?
Njaa… litegrann!


Hur tycker du att man ska vara mot andra människor?
Man ska vara snäll. Men om man är riktigt arg så får man säga: Nu är jag riktigt arg! Nu vill jag inte prata mer och nu sticker jag och så ber man personen att säga förlåt.


Föds människan god eller ond?

Det beror på. Om mamman är ond blir sonen ond, och ja om mamman är god får hon ett gott barn!
Om mamman är en ond kvinna som föder en god son, måste den springa ifrån den onda kvinnan när den är ja..halvstor, annars kommer den lära sig onda saker!


Ska man få straffa någon så man dödar den? Kan man ha gjort något så illa?
Om man har stulit typ juveler ska man ha ett straff. Om det är en ond person måste man göra så den dör.


Tycker du att man ska få hjälpa riktigt sjuka människor att dö? När man vet att dom kommer att dö snart ändå?

Du menar att man gör som med smulan? (Vår katt som vi avlivat..)

Ja, just..ungefär så..
Om den har typ nån svår hjärtsjukdom eller ja hjärtinfarkt, då måste man låta den få dö för då finns det ju inga mediciner.


Tror du på Gud?

Nej, det är en folksaga. Men dom tror att hon finns, men många går till kyrkan då och då och ber och så ,lite då och då…


Ok.. Vad är då Gud som dom tror på?

Jo, Gud är doms låtsas värdefullaste mamma eller pappa.


Varför tror du att man lever?

Jo, för att man…jo bara lever? (och rycker på alarna)


Har du något som du längtar efter?
Jo, att jag längtar efter nya pokémon och att vi lever i pokémonvärlden!

Vad är att vara lycklig för dig?
När du lovar mig nåt stort! Att få göra nåt kul..typ bada.

Vad drömmer du om?
Jaa..att leva i pokémonvärlden! (bestämt!)


Kan man bli lycklig av saker, typ leksaker?

JAA!!!


Om du visste att du skulle dö imorgon, vad skulle du göra då?
Skulle bara säga hej då och jag kommer sakna er…

Vilka är er då?
Ja, typ vänner..du. och så…

Om du skulle bjuda 4 personer på middag vilka skulle du bjuda då?
*blir fundersam*
Det måste ju bli typ när vi är stora… Ehm,brushan Leon, William och Kasper…och…och…

Kanske Elis då? Ska inte han få lära känna dina kompisar?

Hmm.. ja ok då. Han och Ludvig..


Vad skulle ni prata om då?
Hur de har haft det i livet, hur det var när de var ungdomar. Hur de levde här på jorden. Hur deras barn ser ut.. ja alltså om de har några…

Tror du att det finns en själ?
Nej det finns inte. Man kan inte säga det för den är osynlig.
Men man känner den när man känner..”jag kommer sakna dig väldigt mycket..”

Jag läste upp det moraliska dilemmat. Och frågade:
Skulle du låta 1 eller 5 personer dö?

Jag skulle låta 1 person dö. Fast helst vill jag att ingen ska dö och springa in till tågchauffören och skrika: ”Stanna tåget!!”
Och kanske varna folk och säga till nu blir det blod!!



Intervjuare ”Mamma” Maria Eriksson

Skapa flashcards